Svenska till skåneländska - steg 1
a) Klusilerna p, t, k inuti eller i slutet av ord återgår till respektive b [v], d, g efter lång tryckstark vokal och i vissa fall även efter kort tryckstark vokal.
Ex. gata -> sc. gada, köpa -> sc. köba, kaka -> sc. kaga, sitta -> sc. sidda.

b) Ändelserna eller slutbokstäverna -at, -et, -er, -ret, -eln, -ig omändras till -ad, -ed, -or, -ort, -elen, -i. Dessa genuina ordslut bibehålles även om ordet skulleförlängas.
Ex. mat -> sc. mad, huset -> sc. hused, skriver -> sc. skrivor, fönstret -> sc. fönstort, tunneln -> sc. tunnelen, viktig -> sc. vikti, viktiga -> sc. viktia.

c) Efter n och r förstummas ofta d så att nd blir nn och rd blir r.
Ex. hund -> sc. hunn, jord -> sc. jor.

Att ta tillbaga språget och udantill säga oren så att de lådor som de läd förr i världen är inte möjlit. För vad man än sägor så har kraved på försvenskning orsakad förännringar vilka sadd sina spår, och det var ju inte nyss som denna språglia anpassning besludades mod skåningarnas egentlia vilja. Unnor alla omstännihedor är det mycket som tyder på riktiheden att nu varken vara jäktad eller otåli med uppdraged udan att lugnt och försiktit ta lide i taged så att alla, såväl skolelever som annra, orkar med ett sådant här arbede udan att förstöra "den trevlia nyckelen till nyfigenhed". Även om skåningarna är både kvicktänkta och angelägna kan stoffet ändå ge en oönskad oreda. Det är i alla fall praktiskt att veda att vi har samma språg i Skåne som i övria Sverige. Därför vore det kanske mer lämplit än olämplit om vårt i huvudsak gemensamma språg också längre upp i lanned verklien kunne använnas udan några synlia eller osynlia gränsor.

 

Svenska till skäneländska - steg 2
d) De flesta e-ljud/ä-ljud + r blir självklart arr, liksom många ö-ljud + r blir orr.
Ex. märke -> sc. marrke, verka -> sc. varrka, förstå -> sc. forrstå.

e) Småordsekonomiseringar eller småordsförändringar.
Ex. och-> sc. o, är -> sc.e, var(a) -> sc. va, vad -> sc. va, jag -> sc. ja, mig -> sc. majj [mi], dig -> sc. dajj [di], sig -> sc. sajj [si], de -> sc. dom [di], till -> sc. te [ti], upp -> sc. opp, inte -> sc. ente, någon -> sc. nån, något -> sc. nåt, några-> sc. nåra [nånna], tog-> sc. to, stod-> sc. sto, med -> sc. mä, också -> sc. åsså, vilken -> sc. vikken, huvud -> sc. hue, ett -> sc. itt.

f) Språkegna eller särpräglade ord.
Ex. avundsjuk -> sc. forrtröden, skottkärra -> sc. rullebör , där borta -> sc. darr hänne, granne-> sc. nabo, kvarn -> sc. mölla, ved -> sc. bränne, ficka -> sc. lomma, ruggig -> sc. puged.

Att ta tebaga språget o udaned sajja oren så att dom lådor som dom läd förr i varrlden e ente möjlit. Forr va en än sajjor så har kraved på forrsvenskning orsakad forrännringar vikka sadd rälia spår, o de va ju ente ijåns som denna språglia anpassning besludades mod skåningarnas egentlia vilja. Unnor alla omstännihedor e de möed som lyddor ti riktiheden att nu entan va hialös ella ännaklämd mä oppdraged udan att lynt o nätt ta lide i taged så att alla, såväl skoleglöttar som annra, tyar mä itt sånt harringa arbede udan att ölägga "den morsamma nöjjelen te forrvedenhed". Även om skåningarna e både nimma o nällade kan töjjed ändå ge itt forrvänne. De e i alla fall rahänt att veda att vi har samma språg i Skåne som i övria Svarrje. Darrforr vore de måsske mer passelit än illavured om vårad i huesag gemensamma språg åsså längor opp i lanned varrklien kunne använnas udan nåra synlia ella osynlia lannamären.