Skåneländska språket

Institutets syfte
Vi hoppas med detta arbete medverka till att den skåneländska särarten skall bevaras, uppskattas, diskuteras och forskas i, till skillnad från dagens situation där barn av Skåneland skäms för sitt språk, där språket förhånas och undviks i media. Vi avser inte att rekonstruera ett språk med nu avlägsna ord och en grammatik som inte längre används, ej heller i framtiden kräva att alla i Skåneland talar skåneländska. Det är viktigt att alla som flyttar till regionen känner sig välkomna här!

Inledning
När vi idag ser på världen, gör vi det utifrån nationalstatsgränser - nya som gamla, men språk har sällan brytt sig om dessa ofta artificella gränser ritade på en karta. I centralstyrda nationalstater som Sverige och Danmark anses ett visst språk dessutom förhärska, vilket gör att alla varianter på detta officiella språk räknas som dialekter, som tidigare haft en lägre status.
Institutet har istället valt att följa ett europeiskt sysnsätt där språk avpolitiseras och istället indelas i lokala språk, regionala språk och statsspråk. Skåneländskans ställning som regionalt språk är synnerligen omtvistat och det är vår avsikt att ge ytterligare bränsle i denna debatt.

Är skåneländskan svensk eller dansk?
Det uppstår emellanåt en diskussion huruvida det skåneländska språket är svenskt eller danskt, och svaret skiljer sig om spörsmålet besvaras av svenska eller danska språkforskare. Det är Institutets uppfattning att språket varken är svenskt eller danskt, utan sydskandinaviskt med definition från Adolf Noreen, "De nordiska språken" (1887). Språket har sitt ursprung i fornnordiskan och utvecklades i till ett eget språk dels tack vare språklikaren Skånelagen och dels på grund av att Skåne(land) var ett eget rike under längre perioder.

I det forna Danmark bodde de flesta människorna i Skåne, och torde därför ha haft stort inflytande på det danska språkets utveckling. Vi har tidigare nämnt Skånelagens betydelse, men den bok som kom att läsas av en större skara medborgare var Nya Testamentet på "danska" (1524) och var, som professorn i nordisk filologi Johs Brøndum-Nielsen påvisar i sin avhandling "Sproglig Forfatterbestemmelse" (1914), ett verk av tre personer, Chr Vinter från Jylland, Hans Mikkelsen och Henrik Smith från Skåne. Skånskan ställning har antagloilgen aldrig varit så stark som den var vid mitten av 1500-talet, och mer än hundra år senare varnar en dansk grammatiker att skånskan inflytande på "danskan" inte gangnar dess språk...

Förändringen börjar på 1100-talet
Går vi ännu längre tillbaka i tiden, talades i Skandinavien "norrön tunga", vilket var samlingsbegrepp på de olika varianter av det nordgermanska språket i Skandinavien. Hade exempelvis Kalmarunionen fått verka in i våra dagar hade vi säkerligen haft ett skandinaviskt språk i Skandinavien, fortfarande med uttalsskillnader mellan Køge, Ängelholm, Örebro, Bergen och Luleå, men med samma skriftspråk.

Istället för vi en utveckling i Norden där fornnordiskan skiljs åt i huvudsak två språkgrenar, den norra grenen som utvecklar dagens svenska och merparten av norskan samt den södra grenen, den sydskandinaviska som omfattar språken i dåvarande Danmark, samt södra och västra Norge.

Rikssvenska och riksdanska är skrivbordskonstruktioner
Istället fick vi skrivbordskonstruktioner i form av svenska och danska, som först under senare hälften av 1800-talet blev till talande språk i de båda staterna. När Skåneland övergick till svensk ägo 1658 var det danska riksspråket just lanserat, men hade knappast genomförts. I Skåneland talades fortfarande skånska, halländska, blekingska och bornholmska - med en tydligt distinktion till omkringliggande språk som sjælländska, småländska och västgötska. Skånskan har alltså aldrig varit en dialekt av dagens riksdanska! Skåneländskan är dessutom inte heller en svensk dialekt. Hur skall den kunna vara det? Fram till 1658 fanns ingen påverkan, vare sig språklig eller kulturell, norrifrån vilket omöjliggör begreppet "svensk dialekt". Visst, under de senaste hundra åren har svenskt riksspråk påverkat det skåneländska språket, och det danska risksspråket har på påverkat bornholmskan. Men uttalet, det begränsade, unika ordförrådet och språkmelodin är intakt. Idag talas det svenska med skånsk intonation i Skåne (s.k. prosodi), med halländsk intonation i södra Halland och västgötsk i norra, och så vidare.

Vi har valt att argumentera för det skåneländska språket omkring fyra egenskaper:

Vidare följer vi Skånska Akademiens rekommendation att om ett ord finns i tre lokala skåneländska språk, anses det tillhöra det skåneländska regionalspråket.

Skåneländskans bakgrund
Skåneländskan, eller skanungiskan, kan registreras så långt bak som på runskrifter från 900- och 1000-talet, och är redan då ett språk som skiljer sig från omgivande språkområden (exempelvis det som så småningom blir småländska och sjælländska).

Detta beror på två ting. Dels att denna del av Skandinavien befolkas relativt tidigt och får snabbt en ansenlig mängd invånare och dels att det får en snabb statsbildning. De två "rikslikarna" vid språklig utveckling, lagspråk och bibelspråk, framkommer i skrift relativt tidigt i Skåneland. Den skåneländska lagen Den Skaanske Lov nedskrevs på runor i början på 1100-talet och blev därmed ett viktigt dokument för dels regionens sammanhållning, både juridiskt och språkligt. Vidare översätts bibeln till "danska" på 1530-talet av tre författare, där två är skåningar, vilket ytterligare lär ha stärkt det skåneländska språkets ställning. På 1500-talet börjar så ett riksdanskt språk att utvecklas, med rötter i språket kring Roskilde och København. Utvecklingen ger återverkningar på bland annat ortnamn i Skåneland, där exempelvis Ystad får en mera "riksdansk" stavning, Ysted. Folket i Østdanmark talar ett klart annorlunda språk än de på Sjælland och ännu på 1600-talet varnar en dansk språkvårdare för skånskans inflytande!

Det som komplicerar och ytterst försvårar en analys av det skåneländska språket är att det ej finns en rikslikare för skåneländskan efter mitten av 1500-talet. Det är därmed svårt att definiera vad som är ett regionalt skåneländskt språk och vad som är en lokal variant. Då Skåneland övergick i svensk ägo bedrevs en omnationaliseringspolitik som i högsta grad gick ut över språket. Det skrevs exempelvis ingen skåneländsk litteratur på två hundra år. Idag talas i Skåneland ett språk som mest kan liknas vid ett svenskt språk, kryddat med skåneländska ord och uttryck och med relativt bibehållen, skåneländsk ursprungsintonation. Just den bibehållna intonationen utgör ett "hopp" då intonationen är en viktig byggsten vid identifikationen av ett språk.

Även på den sedan 1660 från Skåneland avskilda delen Bornholm kan man höra bönder fnysa över Rønne-tunnt, den riksdanskpåverkade stadsdialekten i Rønne på Bornholm, vilket ytterligare belyser svårigheten att definiera ett språk. Vilken del av Skåneland ska vara "regionlikare"? Är det Malmö, Halmstad, Karlskrona eller rent av Rønne på Bornholm?

Rikssvenskans och riksdanskans ökade inflytande
Rikssvenskan inflytande kan exemplifieras genom hur de malmöitiska orden i följande mening har förändrats från sydvästskånska till dagens rikssvenska. Jämför nedanstående rikssvenska mening och hur den motsvarande malmöitiska förändrats under 1900-talet:
"I morgon ska vi ut och åka, om det blir vackert väder"
1900: i maren ska vi ud å aga, åmm de bler grannt vär
1940: i mårren ska vi eut å åuka, åmm de bler vackert vädor
1990: i mårrån ska vi eut å åuka, åmm det blijr vackert väder

Just Malmödialekten är intressant av ytterligare ett skäl; Malmö var under dansktiden Danmarks andra stad och som sådan betydande ur flera aspekter. Att närheten till København influerade språkligt Malmö och sydvästskåne kan utläsas ur skrivna skråordningar från Malmö från omkring 1430. Den danske språkforskaren P.K.Thorsen, skrev om denna influens på 1920-talet:
"Der gives dog en Dialekt, der hvad Ligheden med dansk Skriftsprog angaar, kan gøre Sjællandsk Rangen stridig. Denne Dialekt hører hjemme i det sydvestlige Skaane. Hvor langt tillbage i tiden den har antaget sin nuværende Skikkelse, staar hen i det uvisse. Med den Omstændighed, at Middelalderns litterære skaanske Dialekt saa hurtig gaar op i Sjællandsk, tyder paa, at der hinsides Sundet allerede i Middelalderen har været talt Dialekter, der stode Sjællandsk meget nær. Det er jo aldeles utænkeligt, at Skaansk slet ingen Indflydelse skulde have øvet paa dansk Skriftsprog".

Sjælländskt e-mål i Skåne

I sydvästra hörnet av Skåne, strax söder om Malmö, påverkades dialekterna så starkt av sjælländskan att de utvecklade ett -e-mål. Det bör nämnas att det finns forskare som hävdar att även Malmö tillhörde detta -e-mål. Möjligen kan detta beror på den omfattande invandring från Söderslätt till Malmö som påbörjades i samband med industralismen.

I det språkligt mera konservativa nordöstra Skåne och Blekinge var likheten med ett annat angränsande språk, småländskan, större. Vid övergången till svenska från skånelandsdanskan hade alltså nordöstskåningarna tillsammans med blekingar och hallänningar det rent språkligt enklare med svenskan än skåningarna vid Øresundskusten. Under andra halvan av 1600-talet varnar också sjælländska grammatiker för skånskpåverkan; skåningarna använder inte alltid -e i sin böjning av orden, utan ibland -a "som icke beqvemmer vort sprok". Enligt den københavnsfödde prästen Henrik Gerner, cirka 1685, håller skåningarna fast vid särskilda pluralformer av verbet, vi skulle, vi kunne, vi finge, vi ginge. När han 1690 trycker sin grammatikbok, tillägger han:
det Skaanske Sproks Ihukommelse, huilket siunis ved dend Svendske Domini oc Svenske Sproks Jndførsel Udi Skaane att undergaae.

Diftongen och dess uppkomst

Den idag så berömda skånska glidljudsdiftongeringen startades som ett stadsdialektsfenomen, och troligtvis med Malmö som ursprungsort. Ute på "landet" i byarna användes inte diftonger. Då det skrevs i Skåneland innan 1658 skrevs det på kanslidanska eller nära därpå, något som försvårar efterforskningar om diftongernas utveckling. Det finns dock en skrift från 1659 som tydligt visar hur skånskan skiljde sig från riksdanskan. Det är en skrift av vallmästaren i Malmö, Henrik Didriksøn Guthmaker, som avlägger en egenhändig bekännelse om sin konspiration mot de nya svenska makthavarna. Här kan man tydligt se de skånska glidljudsdiftongerna:
"...den stundt wi sadt wed boret falt der ingen deisz kuoerdtz (diskurs, samtal) ... for nogle sage siiden foren dette kam paa med bartell meeijesz (Bartolomeus) paa Lim oengnen (Limängen=Limhamn), då kamb Andersz Jacobsen med en talle och spurde om mand kand Lade Løbe wandet aff graffuen, da suarde ieg hannem det kand Mand well see at stranden er høyer en bonen i graffuen, doch nar dÿ komer saa ner byen saa kand dey well faa hoell på graffuen doch iche megit wand wdt...

Språklig förtviningt
Ni har säkert hört det förut, men vi vill ändå påpeka att det i fredstraktatet vid Roskildefreden 1658 står att svenskarna lovar att hallänningar, skåningar och blekingar ska få behålla sina "gamla privilegier, friheter, dansk lag, rätt och kyrkoordinans". Det sistnämnda var viktigt, inte minst ur språklig synvinkel. Praktiskt taget all undervisning, upplysning och opinionsbildning sköttes av kyrkan och prästerskapet. Svenskarna försökte kringgå fredsvillkoret genom att tillsätta vakanta och nya ämbetsmän och prästtjänster med svenskar och 1663 vid prästmötet i Göteborg föreskrevs det till och med att det halländska prästerskapet skulle se till att ungdomen lärde sig svenska språket. Straff hotade den som inte följde påbudet. Försvenskningsprocessen var dock en segsliten historia. Svenskt skriftspråk verkar inte ha anammats av alla skrivkunniga ens långt in på 1670-talet. Skrivelser från exempelvis hallänningar till dåtidens myndigheter var nästan alltid skrivna på skåneländska/danska.

Det är viktigt att understryka att skåneländskan varit utsatt för uniformitetsförsök innan Sverige övertog styret av regionen. Allt sedan kanslidanskan formades i København på 1500-talet har försök gjorts att "rätta till" de skåneländska, østdanske, uttalen. Denna uniformitetssträvan övertogs av svenskarna, nu med delvis andra förtecken, och har fortsatt in i våra dagar. Om man för ett ögonblick tänker bort Roskildefreden och låter Skåneland vara kvar i det danska riket skulle dagens skånelänningar säkert tala på ett annorlunda sätt än vad nu är fallet, men det skulle troligen även den resterande delen av Danmark göra; Skånelands betydelse för Danmark var stor fram till 1658, både ekonomiskt och språkligt, och detta lär knappast ha ändrats om axeln København-Malmø hade kunnat få fortleva. Till skillnad från Norge har det aldrig funnits en radikal rörelse i Skåneland som syftat till att gräva fram det scaniska språket, fritt från svenskt inslag, som skedde på 1800-talet i Norge under ledning av Ivar Aasen då landsmålet, senare nynorsk, bildades i protest mot det danska skriftspråket. Det skåneländska skriftspråket är idag nästan utdött, men uttalsmässigt får skåneländskan sägas ha överlevt.

Att två så demokratiskt utvecklade stater som Sverige och Danmark inte kan erkänna existensen av ett gammalt, urskandinaviskt språk är pinsamt.