När vi idag läser språkspalter i svenska tidningar så finns det alltid en norm, ett rättesnöre att gå efter. Riksspråket. I Sverige är det rikssvenskan, i Storbritannien är det Received Pronounciation och i Tyskland Hochdeutsch. Att denna norm räknas som objektiv sådan beror på att dagens språkteorier bygger på principen att språket skall avskärmas från samhället och göras till ett autonomt och homogent objekt. De som arbetar med språk, lingvistisker, drar sedan ur detta objektiva språk en rad slutsater, vilka bland annat kan läsas i morgontidningarnas språkspalter. Men, de missar det uppenbara faktum att alla språk är resultatet av en komplex uppsättning sociala, historiska och politiska förutsättningar.
Denna syn på språket som ett objektivt område har skapat ett slags språklig "kommunism". Du har säkert hört att ett riksspråk är en dialekt med en armé bakom sig. Alla språk, oavsett dignitet, består av en uppsättning lingvistiska tillämpningar, både i form av ren grammatik men också insikt i vad och hur saker kan sägas i ett visst givet tillfälle.
Ett riksspråk får status som rättesnöre efter att staten uppmuntrat språkforskare att upphöja en viss uppsättning ("dialekt" eller regionalt språk) till en normativ modell för "korrekt" användning. På så sätt är lingvisten med i ett magiskt trick; illusionen om ett gemensamt språk. Genom att ignorera andra språk har dessa blivit eliminerade eller varit tvungna att underkasta sig det dominanta och därmed blivit mindre värda. Det dominanta språket är det legitima, det är det språket som blir "fint" att tala, och det är detta språk som språkforskare tar för givet. Utan att inse, eller åtminstone reflektera över att deras idealiserade språk är konstruerat av en uppsättning socialhistoriska förutsättningar som förlänat just det språket till att vara det enda legitima och/eller "officiella" språket.
Det officiella språket är starkt knutet till staten och dess administration (byråkratin), både genom dess ursprung och genom dess sociala användning. Istället för att utveckla språk blir dagens språkforskare istället jurister där man tillsammans med lärarna inför ett system för ensidig regulation och införande av ett och endast ett normspråk.