Ett språk är alltså resultatet av en politisk process. Men svenska språkforskare har inte bara tenderat att negligera socialhistoriska förutsättningar (som skapar underlaget för ett språks utformning), utan även valt att analysera språkliga uttryck isolerat från de specifika sociala villkor där de används. Språklig kompetens består inte bara av förmågan att skapa grammatiskt perfekta meningar, utan att även kunna uttryck sig "rätt" i en viss given situation. Det räcker inte att bara skapa grammatiskt korrekta meningar, utan även ha en förmåga att göra sig hörd, förstådd och trodd.
| Vem som helst kan inte slänga en flaska på ett skepp och säga ”Jag döper dig till...” och därmed ha döpt fartyget. Personen i fråga måste vara "auktoriserad" att utföra handlingen och erkänd av andra att inneha denna makt. Av detta följer att den myriad av symboliska handlingar och aktiviteter som följer mer ”officiella” eller ”högtidliga” begivenheter inte är irrelevanta distraherande faktorer, utan själva mekanismen som gör att de som talar ges den auktoritet som krävs. Pierre Bordieu |
För att förstå varför språkforskare i Sverige upprörts så mycket över skånskan som ett regionalt språk så måste man först förstå den föreställningsvärld som språkforskare i Sverige lever i. I Sverige, och inte alls lika mycket i Danmark, härskar ett synsätt som förklaras av den minst sagt politiske tyske filosofen Jürgen Habermas. Habermas hävdar att då två individer kommunicerar med hjälp av tal är det fråga om en objektiv, förnuftsrelaterad kommunikation. Under kommunikationen framställer individer endast krav på validitet, exempelvis sanning eller korrekthet, samt att kraven endast kan tillgodoses i en ideal talsituation. Och en ideal talsituation är enligt Habermas en sådan där deltagarna är motiverade att acceptera eller förkasta ett anspråk byggt på förnuft. Språket är ett rationellt verktyg, som gjort för objektiva studier.
Men, denna rationella kraft motsägs av den franske filosofen Pierre Bourdieu. Effekten av det som sägs är enligt Bourdieu oskiljaktigt från existensen av en institution som definierar villkoren, exempelvis när? (tid), var (plats) och av vem (agent). En institution behöver inte vara en organisation, utan kan även vara en relativt sätt varaktig uppsättning sociala relationer som förlänar individer makt, status och resurser av olika slag. Institutionens roll är alltså förläna talaren med nödvändig auktoritet för att kunna utföra en viss handling.
I Sverige är det rikssvenskan som är institutionen och maktbäraren. Och det har språket att tacka just språkforskarna för. Det var de som skapade rikssvenskan i mitten av 1800-talet då de tog ett skrivbordsspråk och gjorde det till ett uttalsspråk. Detta nya språk infördes i den svenska skolan under ämnet Uttalshygien då dialektala uttryck skulle tvättas bort till förmån för det nya, fina och av staten kontrollerade rikssvenskan. Skånskan blev sedd som en underlägsen, okontrollerad art av svenska och skulle därför bekämpas.
Det finns med andra ord inget som helst intresse från svenska språkforskare att försvara dialekter, tvärtom är hela deras existens uppbyggd kring bevarandet, försvaret och utvecklandet av rikssvenskan.