EU och regionbegreppet

Att återskapa regioner låter sig alltså inte göras i en handvänding. Regionala politiska instanser måste skapas i god tid innan en regionaliseringsprocess initieras, dels för att förbereda regionen på den poltiska processen och dels förbereda medborgarna på en ny politisk situation. Att inom varje stat styra regionbildningen enbart uppifrån är ur demokrati- och kultursynpunkt låter sig inte göras utan allvarliga problem, kraften i regionalismen måste komma från regionerna själva.

EU hjälper denna regionala förskjutning genom fem konstitutionella verktyg:

  1. Nedtonande av statsgränsernas roll internt i Europa
  2. Aktivt stöd vid skapandet av politiska beslutsorgan i regionerna
  3. Skapande av regionbaserade institutioner inom EU-organisationen
  4. Stödjer regionala gränsöverskridande aktiviteter på alla områden - inte minst inom kultur- och näringsliv
  5. Stödjer personvalsprincipen - bort från det statsinriktade partivalssystemet.

EU:s basregionkoncept förutsätter också att regionenheterna måste ha en rimlig storlek så att de blir ekonomiskt-funktionellt effektiva, men att de inte blir så stora att de mister kontakten med regionens invånare. I denna strävan ligger tanken om närhet, demokrati och deltagande. Enligt ledningen för EU:s regionalpolitiska avdelning D16 anses 2-3Ω miljon invånare vara en lämplig storlek på en region som skall kunna fungera i ett framtida öppet Europa. Det finns inom EU en stor förståelse för att den folkliga och kulturella verkligheten i Europa är så mångfaldig och komplex att en hög grad av flexibilitet behövs. I Romfördragets kulturavsnitt (Maastricht) Avd. IX artikel 128 står:

"Gemenskapen skall bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna med respekt för deras nationella och regionala mångfald ..." samt "... att förbättra kunskaperna om att sprida de europeiska folkens kultur och historia".

I stater som t.ex. Tyskland där gamla historiska regioner/länder utgör grunden är det självklart att regionerna blir identiska med det historiska ländermönstret. I en del centralstater som Spanien och Holland har provinserna - nationerna - haft en relativt stark ställning. Där är steget till Katalonien, Andalusien, Galicien, Friesland, Flevoland m.fl. naturligt att ta. Däremot i centralistiska stater som Frankrike och Sverige försöker man att undvika den kulturhistoriska kopplingen. Man försöker istället göra regionaliseringen till ett offentligt administrativt projekt som på intet sätt skall sättas in i ett kulturregionalt samband. Dessa olikartade beteenden från de europeiska staternas sida ger en rad problem i ett EU-sammanhang.