Ett sätt för nationalstaten att rättfärdiga sin existens var att inkorporera det urgamla begreppet "land" till sin begreppssfär. Om vi med begreppet "land" automatiskt kopplade området till en specifik nationalstat skulle mycket vara vunnet. Istället för att relatera sin hemkomst till sitt land skulle människorna istället bygga upp sin begreppsvärld runt den stat som styrde deras liv. På så vis fick vi svenskar, danskar, österrikare och engelsmän, alla med en tydlig profil; i dagens Europa är det lätt att identifera något som "typiskt svenskt" eller "typiskt danskt".
Sedd ur ett regionalt perspektiv har denna integration av flera regioner till en nationalstat varit till stor nackdel för de provinser som legat i perferin till den framväxande centralstatens huvudstad. Nästan samtliga nationalstater har varit centralistiska och haft som målsättning att framhäva den region som varit central för nationalstaten som legitim för hela nationalstatens territorium. Sålunda har andra regionerna kulturer medvetet nedvärderats och utarmats. Tanken uppenbarligen varit att eftersträva uniformitet för att på så vis få en mera homogen befolkning att styra över. I de fall nationalstater delat på regioner sinsemellan har denna strävan oftast verkställts med fysiskt våld.
Kort sagt, huvudstadsregionerna, d.v.s. centralstaternas kärnor, har konsekvent utarmat provinserna. Provinsernas kulturer har benämnts "provinsiella" och därmed mindre värda än centralnationens, och behandlats därefter. Kärnregionens språk / dialekt har blivit riksspråk. För att understryka statens legitimitet har centralnationens historia blivit statens och förkunnats även i nationalstatens mest avlägsna hörn. Samtidigt har oftast den regionala historien förtigits och därmed har en articiell koppling mellan regionens historia och kärnregionen skapats.
Med detta i bagaget är det kanske förståeligt varför Europeiska unionen framställs som en identisk kopia av vår nuvarande samhällsorganisation, men placerad ovanpå nationalstaten, eller "landet" som det dessvärre felaktigt heter numera. Att som medborgare i EU tvingas till lydnad dels från den egna nationalstaten och dels från denna jättenationalstat har för flertalet medborgare framstått som oförståeligt. Staten som en identitetskonstruktion och som egenutnämnd förvaltare av kultur, historia och språk har alltså även inneburit svårigheter bland de europeiska medborgarna att förstå konstruktionen Europeiska Unionen, EU.
Speciellt påtagligt är detta i de stater där den regionala debatten ännu ej tagit fart. Regionalismen ser nämligen både EU, staten och regionerna som betydelsefulla i utvecklandet av decentralisering, flexibilitet och friare utvecklingsmöjligheter.