I viss mån kan man säga att slaget om Skåne delvis förlorades här. Skåne var nämligen i mångt och mycket adelns förlovade land, där de styrde nästan helt utan kunglig inblandning. I mitten av 1600-talet ägde adelnssläktena 54% av bondejordbruken, den danska kronan 27% och kyrkan 11%. Kända skånska adelssläkter var Thott, Trolle, Krabbe, Gersdorf, Ulfeldt, Bjelke, Brahe, Rosencrantz, Hardenberg, Lindenov, Sehested och Grubbe. Åtskilliga skånska adelsmän avlade nu eden till den svenske kungen, i förvissning om att Sverige godkänt Skånelands fortsatta särställning i Sverige; med Nordens äldsta lag, dess kyrkorätt och bibehållna seder och bruk. Det skåneländska självstyret skulle alltså fortsätta, och med mycket liten inblandning från kung eller stat. Trodde man.

Missnöjet jäste istället bland borgare och bland bönder. Svenskarna gick hårt fram och detta skapade stort missnöje. Som exempel kan nämnas Malmösammansvärjningen år 1659, där upp till halva befolkningen lär ha varit inblandad, upptäcks av svenskarna. Bartolomaeus Mikkelsen, Johan Jørgensen och Joakim Brun halshuggs på Stortorget 22 december. Evert Wildgang, f.d. borgmästare i Malmö, benådas strax innan han ska halshuggas. Corfitz Ulfeldt anklagas för delaktighet, men flyr ur fängelset.

År 1662 beslutas Malmö recess ("överenskommelse"). Recessen är en akt som ingås mellan representanter för den svenska regeringen och representanter från den svenska delen av Skåneland, d.v.s. adeln, ständer och borgare från Halland, Skåne och Blekinge. Recessen präglas av försvenskningsvilja, men får ändå ses som ett fastställande av fredstraktatens fri- och rättigheter. Skånelandskapens ständer skulle nu även få säte och stämma i den svenska riksdagen.

År 1664 Skåneland får behålla sina gamla rättigheter och får ta plats i Sveriges riksdag. Ytterligare ett viktigt beslut för försvenskningen är det två år senare om att inrätta ett universitet i Lund. Efter 1658 var det nämligen förbjudet för skånelänningar att studera vid Københavns universitet.

Under 1675-1679 härjas Skåne under det så kallade Skånska kriget, där både den danska och svenska härens proviantbehov gör att skåningarna får lida stort. Rikskansler Peder Griffenfeld avskedas 1676 av Christian V för sin franskvänliga politik. Griffenfeld lär ha yttrat "Uden Frankrig faar vi ikke Skaane tilbage". Efter en del framgångar i kriget mot Sverige förväntade sig Danmark en del av sitt rike tillbaka dŒ bŒde Skåne och Gotland var återerövrat. Det visade sig dock att freden inte kom att avgöras i varken Sverige eller i Danmark, utan just i Frankrike. Den franske kungen Ludvig XIV hade 1678 förklarat Danmark krig, och Frankrike stod på Sveriges sida. Hastigt förklarade Christian V att han erkände Ludvig XIV:s rätt att skapa fred, på villkor att vilkoren var "retfærdige, rimelige och billige".

Den franske kungen skapade därför en fred den 23 augusti 1679 som gick i Frankrikes intressen, och i dessa intressen låg ett bevarande av status quo. Först den 27 september 1679 undertecknade Sverige och Danmark fredstraktatet i Lunds domkyrka. Inga landavträdelser görs.

Även politisk kom försvenskningen att spela en stor roll. Vid riksdagen i Halmstad år 1678 utestängs nämligen de skånska ständerna eftersom de visat allt för stora danskvänliga sympatier. Det är vid denna riksdagen som Carl XI förkunnar att försvenskningen av Skåneland snabbt ska avvänja deras danska seder och skick "så att de mista kärleken till Danmarck".

Och nu börjar hjulen rulla. Under hösten 1681 påminner biskopen Canutus Hahn sina prostar ett flertal gånger att hämta sina böcker i Malmö. I början av 1682 skriver han flera optimistiska brev om att uniformiteten nu börjat ge utslag, men vi dnärmare granskning visar detta sig vara fullständigt fel. Uniformiteten har inte slagit igenom ett endast dugg, vilket Stig Alenäs visade i sin doktorsavhandling 2004.

Att biskopen var mån om att rosa sina egna framsteg berodde helt enkelt på tryckte uppifrån. Den allt annat än tålmodige Carl XI skriver ett skarp brev i augusti 1682 där han hotar att suspendera alla präster som motsätter sig uniformiteten.

Man skulle kunna tro att där kriget härjat mest var de områden som var mest positiva till uniformiteten. Istället visar det sig att i de områden i Skåne där kriget dragit fram som hårdast var också de områden som inte tog till sig den svenska kyrkoordningen, utan behöll den dansk-skånska. Den synnerligen svenskvänlige biskopen försöker nu trycka en ny handbok om den svenska gudtjänstens förättande, men i en version som i sin form mer liknande den danska handboken. Allt för att sälja in den svenska varianten. Men han gick bet även här.

Alltså går biskopen till handling. Han kräver in samtliga danskspråkiga hand- och kyrkoböcker, och distribuerar endast svenska dito. Många av prostarna tog trots detta god tid på sig för att skicka tillbaka, men hade inte längre en ursäkt i att predika på skånska då en svensk bok nu fanns i församlingen. I exempelvis Stehag finns kyrkoräkenskaper bevarade från 1688, och där listas tillsammans med de svenska kyrkoböckerna även en gammal dansk altarebok, en dansk psalmbok och en dansk bibel i folio. Samtidigt som prosten införskaffat svenska böcker är det intressant att samtliga danska böcker bevarats - 30 år efter att Skåne blev svenskt. Och Stehag är inte unikt - i Vanstad finns de danska böckerna kvar vid inventeringen 1704!

Just vad som sker i Vanstad kan anses vara typiskt för skåningarnas inställning till försvenskningen; man hörsammar ordern att beställa svenska böcker, men visar ohörsamhet mot ordern att lämna tillbaka de danska. Försvenskningen sker därför långsamt bland en i grunden fientligt inställd befolkning till den nya, svenska förordningen. Men samtidigt protesterar man inte högljutt, utan nöjer sig med att bromsa.

Alla prostar var inte svenskfientliga, nämnas kan Sven Knutsson som vid sina besök i bland annat Belntarp och Veberöd satt han med under predikan så att han själv kunde höra att predikan skedde på svenska. Att uniformiteten hade barnen som målgrupp visar också Sven Knutssons kommentarer, där han vid sina visitationer nogas undersökte hur väl de kunde den svenska katekesen och huruvida de vande sig vid att sjunga på svenska.

En småländsk präst vid namn Per Tingberg fick i uppdrag av generalguvernören 1685 att göra en inspektion av hur uniformitetsarbetet fortgick. Under 1686 fick han mer detaljerade instruktioner av biskop Hahn. Tingberg gick noggrannt tillväga. Han besökte samtliga pastorat i Skåne, förutom de i städerna - antagligen för att den svenska administrationen hade bättre uppsikt över dessa. Av de 215 pastorat han besökte rapporterar han att blivit motarbetad i 69 av dessa, nästan precis en tredjedel. Motståndet var som störst i Baratrakten och i Christianstadstrakten, vilket är lite uppseendeväckande eftersom Christianstad som stor och viktig stad vid det svenska övertagande borde ha "säkrats" med svenska eller svenskvänliga proster. I övrigt är motståndet spritt jämnt över hela Skåne. Minst motstånd rapporteras från Oxie (ung. dagens Malmö) och Harjager (ung. dagens Löddeköpinge).

Med detta sagt, varför talar vi idag om en snabb och lyckad försvenskning? Varför väcker Stig Alenäs avhandling år 2004 uppmärksamhet? Problemet är tidigare forskares ovilja att leta efter sanningen och i stället bygga sig en karriär genom att vara politisk korrekt. Yngve Bogren gör 1937 misstaget att endast läsa biskop Hahns synnerligen positiva beskrivning av uniformitetsarbetet och eftersom det inte finns noterat några folkliga resningar mot den svenska övermakten, var det ganska frestande att fastställa att försvenskningen gick snabbt hos en i grunden välvilligt inställd befolkning. Om man dessutom tar von Ascheberg brev 1682 på allvar där hans skryter om hur han lyckats försvenska de danska landskapen och att magistraten i Malmø, nu till en majoritet bestående av inflyttade svenskar anhållit om att införa svensk lag, så är det lätt att man går vilse i sin forskning. Istället låg Knud Fabricius närmare sanningen i sitt mastodontverk Skaanes overgang fra Danmark til Sverige där han torrt konstaterar att det

gik småt med forsvenskningsbestæbelserne

Fabricius tar också upp den dåliga läskunnigheten i svenska bland skånska barn omkring år 1700, speciellt i Färs, Frosta, Gärds härader men också i nordvästra Skåne och runt Lund. Trots att det, återigen, vid ett prostmöte år 1689 befalldes att predikan (och tal) skulle hållas på svenska, är det rapporterat att prosten i Glimåkra år 1702 fortfarande höll predikan på dansk-skånska.

Beroende på i vilket samhällsskikt man rör sig i, sker försvenksningen vid olika tidpunkter. Domstolväsendet verkar vara först ut där svenskan dominerar i protokollen redan i början på 1680-talet. Bland administration ute på landsbygden, exempelvis vid bouppteckning, är det först framåt 1710-talet som skånskan slutligen ger vika för svenskan. Och någonstans däremellan sker förändringen i kyrkorna. Däremot behöll skåningarna skånskan som folkmål, alltså det språk man använde dagligdags. Här sker inte övergången till "svenskinfluerad skånska" (dagens skånska) förrän runt tiden för andra världskriget. Detta stämmer också väl med den forskning Bager gjorde på 1980-talet då han studerade privata brev från skribenter boendes i Malmö år 1712. I samtliga officiella sammanhang skrev man på svenska, och i samtalsspråk var det danska som gällde.

Det språk som talades i Skåne på 1600-talet var delat i dels i geografi och dels i samhällsskikt. Olika delar av Skåne talade olika varianter av den östdanska som vi kallar skånska och exempelvis präster talade en mer sjælländskklingande danska, då de samtliga studerat i København. Bland borgare i de skånska städerna talades skånska och plattyska om vartannat.

År 1697 skriver Sthen Jacobsen, präst i Kågeröd, boken Den Store och Blodige Fiire Aarss Nordiske Kriig. Både den svenska och den danske kungen får skulden för att skåningarna fick lida. Boken publiceras först 1897 och blir därmed Skånes sista bidrag till skånsk litteratur på över 150 år. Slottet Tre Kronor brinner och därmed en stor del av de skånska dokumenten från Lund. Knud den Helliges gåvobrev från 1085 försvinner i lågorna.

1719 Den skånska generalguvernementet upplöses. Skåne ges därmed status som ett landskap i Sverige.