Även om Skåneland nu var en del av Danmark, saknades det inte personer som med avstamp ur den egna regionen gott kunde tänka sig herradöme över hela Danmark. Strutharald var just en sådan. I slutet av 900-talet försökte han hävda Skånelands självständighet mot den dåvarande danske kungen Harald Gormsen Blaatand. Men något större stöd hade han inte bland sin egen befolkning, för vid valet till ny kung blev hans motståndare Toke Gormsen vald, alltså Blåtands bror. Strutharald nämns senare som Svend Tveskæggs jarl, antagligen som plåster på såren. Namnet "Strutharald" lär han ha fått efter den toppiga, skåneländska kungakronan som ska ha innehållit tio lödiga marker purt guld (en mark motsvarar ett kilo).
En skånsk kung som faktiskt vi vet mer om är just denna Toke Gormsen, och det kan vi tacka runstenarna för. Toke ledde en vikingahär till nederlag vid Fyrisvallarna mot Uppsalakungen Erik Segersäll. En runsten inmurad i Hällestad kyrka har texten
Sonen till Harald Blåtand fortsatte sin faders riksbyggande. Svend Tveskægg har även han gått till historien på grund av blod och död, nämligen slaget vid Svolder år 1000. Man tror att Svolder låg vid Öresund, antingen utanför Hven eller utanför Saltholm, men det egentligen ingen som vet. Tillsammans med den svenske kungen Olov Skötkonung och den norske jarlen Erik besegrar de den norske kungen Olav Tryggvasen av Norge. Svend lär ha blivit en mycket omtyckt regent i Skåneland eftersmo han gjorde annat än bara slogs. Han slog mynt efter engelskt mönster och gav kvinnor arvsrätt (hälften mot brodern) och försökte befria kyrkan från stiftet Bremens överhöghet.
Svend är också den förste danske kungen som helt erövrar England. Efter att engelsmännen mördat framstånde daner tog Svend till strid mot den engelske kungen Ethelred och vann en övertygande seger. Ethelred eftermäla i engelsk historiebeskrivning är inte direkt positiv...
Det är också under Svends regenttid som gränsstenarna mellan Danmark och Sverige placeras ut. De finns ännu idag att beskåda mellan Halland och Västergötland, Skåne och Småland och Blekinge och Småland.
Efter farfars och fars krigiska stordåd vilade säkert ett visst tryck på sonsonen Knud den Store när han besteg tronen 1018. Men han skulle visa sig mogen uppgiften; han startar krig mot Norge och erövrar detta 1028. I sin strävan att stärka kristendomen i Skåneland och på Sjælland skickar han efter biskopen Bernhard från England. Med residens i Skånelands huvudort Lund påbörjar han sitt kristnande. På 1020-talet inrättar Knud ett myntverk i Lund och organiserar ett välfungerande myntväsen. 1035 dör Knud den store i England (King Canute) och begravs i Winchesters domkyrka.
Den siste skåningen på tronen med någon nämnvärd succé blir Knuds son Harde-Knud. 1036 blir han kung efter sin far och han far snart till England där han går så hårt fram mot befolkningen att han får tillnamnet Harde-Knud. 1042 dör Hardeknud på sin väns bröllop i Lambeth i London och begravs även han i Winchesters domkyrka. Detta resulterar i att det danska enväldet i England upphör.