Det är vanskligt att årtalsbestämma Danmarks "födelse", men vi vet att det fanns en riksenhet vid namn Danmark cirka år 800. Och oftast är det från den tidpunken man talar om att Skåneland är danskt.
Men Skåneland var inte danskt på det sättet vi idag förknippar med ordet. Dels så är det osäkert om Blekinge tillhörde Danmark på 800-talet (först på mitten av 900-talet vet vi bestämt att så är fallet) och dels fanns det inget "danskt" någonstans i Danmark. I Skåneland var man skåningar, hallänningar och bornholmer. På öarna mitt i "riket" hade man sin egen regionala tillhörighet, osv. Under de nästa århundradena kommer ett slags danskhet att börja framodlas; man slutar (nja, minskar kanske...) att kämpa internt om vem som skall ha makten och strider kämpas istället gemensamt mot yttre fiender.
Ett viktigt årtal för skånelänningarna är 811 då det vid de danska fredsförhandlingarna med det frankiska riket nämns en skåning för första gången vid namn i skriftlligt dokument, stormannen Osfrid de Sconaowe. Detta dokument utgör också första beviset på ett sammanhållet danarike.
En kung att lägga märke till vid denna tid är Harald Klakk. Ordet Klakk har inget med moderna svenskans klack att göra, utan betyder den återvändande, den som hämnas. Enligt Saxo Grammaticus lät Harald som den förste av Skånelands kungar döpa sig efter en vistelse hos kejsar Ludvig den Fromme år 826. Som belöning erhöll han grevskapet Rüstingen mellan Ems och Weser. Grevskapet delades sedan i Ost-Friesland och Oldenburg vars vapen blev en randig skjöld i rött och gult. Tillsammans med munkarna Ansgar och Autbert företar Harald ett korståg till danernas rike året efter, 827. En gissning är att de röd-gula färgerna följer med och kanske är det Harald som inför den gul-röda korsflaggan i Lund, som nu blir centralort i Skåneland. Finns det bevis? Nej.
800-talet var en besvärlig tid då olika självutnämnda kungar kämpade mot varandra. Speciellt perioden 854-887 var påfrestande för de som bodde i Danmark eftersom de olika regionerna slogs mot varandra och kriget kom därför att rasa på flera platser. I Scriptores minores historæ Danicæ beskrivs situationen som
| "då fanns det många konungar i Danmark, efter vad man berättar två på Jylland, en tredje på Fyen, en fjärde på Sjælland och en femte i Skåne; men stundom också en över hela Danmark, stundom en över både England och Danmark". |
En aggressiv sjörövare bör nämnas. Han kallades Gånge Rolf då hans kroppshydda omöjliggjorde transport via hästryggen. Han fick vackert gå. Rolf var ursprungligen norrman och son till den norske kungen Haralds allierade. Men Rolf var ingen diplomat. När han härjade det norska Bohuslän och i Oslofjorden fick kung Harald nog och körde bort honom.
Rolf tog till England och Danmark, samlade en här av daner och skånelänningar och drog iväg på nya härjningar. Han erövrade en dåligt försvarad region och i Frankrike började man benämna området som nordmännens land; Normandie. Så småningom assimilerades dessa nordmän in i lokalbefolkningen, antog det latinska språket som talades där och konverterade till kristendomen. De blev snart kända för deras hänsynslöshet och förmåga till show off, bland annat deras enormt stora och skickligt byggda katedraler. Rolf själv ligger begravd i just en sådan, i Rouen. Rolfs sonson sonson son var Guillaume, senare känd av oss som Wilhelm Erövraren.
Än idag kan man hitta spår av skandinaviska bynamn i Normandie:
|
För Skånelands del så var kontakten med de slaviska folkgrupperna på Östersjöns södra kust av stor betydelse under vikingatiden. Att skåningar deltagit i handelsfärder eller plundringståg mot de brittiska öarna och kontinenten tyder flera vikingatida silverskatter på, där silvermynt och smycken från dessa områden ofta ingår. Ett exempel är det fynd man gjorde på kyrkogården i Igelösa norr om Lund då en skatt med nästan 1800 anglosaxiska mynt hittades!
Att skånelänningarna nu är en del av Danmark bevisas också att vid byggnationen av Dannevirke, den stora vallen över Sønderjylland mot saxarna, så byggdes den västra vallen av skånelänningarna. Opager/Uppåkra utanför Lund var en betydelsefull plats för hela eller delar av sydvästra Skåne, medan Vä i nordost antagligen haft samma samlande betydelse för nordöstra Skåne. Några "härader" finns ännu inte, de kommer först på 1000- och 1100-talet och då främst i norra och västra Skåne.
I Borgeby och Trelleborg har arkeologer funnit rester av två stora ringvallsanläggningar med vallgravar och träpalissader. I design och byggsätt är de lika andra "Trelleborgar" i dagens Danmark som finns i Aggersborg och Fyrkat i Jylland, Nonnebakken på Fyn och Trelleborg vid Slagelse på Sjælland. Man kan spekulera i dess betydelse. Kanske byggdes de som ett led i sammanfogandet av det som skulle bli Danmark? Eller så var det helt enkelt konstruerade för att skydda varsin ände av en viktig handelsväg. I Skånes fall från hamnen i Trelleborg till centret i Uppåkra.
På 930-talet görs en runsten av Wulfstan (Ulfstein) om dennes resor i nordiska farvatten för kung Alfred den store av Wessex (död 899). Det framgår att Langeland, Lolland, Falster och Skåne ("Scóneg") var land som tillhörde Danmark, medan Blekinge, Möre (ett av Smålands små länder vid Kalmarsund), Öland och Gotland tillhörde svearna. Bornholm hade egen kung.
I slutet av 900-talet träder en person in som skulle betyda mycket för det politiska utvecklingen i Skandinavien, Harald Gormsen Blåtand. Blåtand betyder inte att han hade en blå tand utan Blå=mörk, tand=thane=hövding.
Det var Harald som definitivt införlivade Skåneland under den danska kronan, tillsammans med Norge. Detta framgår bl.a. av Jellingestenen;
| "Harald konung bjöd göra dessa gravhögar efter Gorm, sin fader, och efter Tyre, sin moder, den Harald, som åt sig vann Danmark allt och Norge och gjorde danskarna kristna" (svensk övers). |
Jellingestenen lär ha rests på 980-talet. Harald låter sig döpas i Helligbaek 960 och blir Danmarks förste kristne kung. Dör efter sviterna av ett pilskott från Palnatoke då sonen Svend Tveskægg gjorde uppror mot honom.